jag kommer aldrig äta mammas mat igen, jag kommer aldrig få ett telefonsamtal från min mamma igen, jag kommer aldrig mer få ett sms från min mamma, jag kommer aldrig gå på stan och shoppa med min mamma igen, jag kommer aldrig mer ha en myskväll med mamma, jag kommer aldrig få höra min mammas röst igen, jag kommer aldrig mer få äta mammas köttbullar på julafton, jag kommer aldrig mer bråka med min mamma och hon kommer aldrig mer bli arg på mig igen för att jag använder hennes hårspray utan lov, min mamma kommer aldrig få se mig gifta mig, min mamma kommer aldrig träffa mina barn om jag får några, mina barn kommer aldrig få träffa sin mormor, de kommer aldrig ha någon mormor... Det var tankarna som snurrade i mitt huvud på tågresan tillbaka till lkpg idag, sådana där tankar som alltid finns där men som jag lyckas koppla bort många gånger, men det gick inte nu..
Det var jobbigt att vara hemma och se hur hon bara blir sämre. Och jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra, det är hemskt att känna sig så här maktlös. Det är en känsla som inte går att beskriva, det går inte att sätta ord på hur det känns. Även om jag skulle försöka sätta ord på det så skulle ingen som inte är i den här situationen själv verkligen förstå. Jag har haft gråten i halsen sen jag hälsade på mamma i fredags och det har ännu inte släppt, så det ska bli riktigt kul att spela DM-final imorn, jag är jättetaggad, verkligen, jättetaggad..
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar