Life is a bitch, and I´m used to it

Livet måste tycka om att jävlas med mig. Varför förstår han inte och varför säger han så nu?! Är det meningen att det ska vara så här jobbigt och krångligt? Det är det enda jag tänker på nu så jag hoppas verkligen det löser sig och att jag får ett svar snart..

/L

Jobbigt tentaplugg

Inte nog med att en helg hemma skulle göra det svårt för mig att skingra tankarna och koncentrera på tentapluggandet idag. TJ skulle självklart ställa till det ännu mer för mig på personalfesten med NH igår.. Så inför tentan imorn känns det inge vidare, men jag får bara inte kugga den här tentan, det skulle inte vara okej nånstans! Tur att jag tog det lugnt igår iaf, känns ännu bättre när personalfesten igår var en av de sämre jag upplevt också. Personalfest på HG en tisdag med alla utbytesstudenter kunde inte mäta sig med de gamla hederliga personalfesterna på hemmaplan.

/L

Live from Swebus!

Då var jag äntligen på väg tillbaka till Linkan efter helg (som blev lite längre än planerad) hemma i Krhmn. Hade en tågbiljett tillbaka igår morse, men SJ går inte att lita på i dessa dagar, de klarar inte av all snö och det har jag och många andra otaliga åsikter om som jag inte ska tjata om här. Alla tåg blev iaf inställda igår, ALLA! Så jag vågade inte lita på tågtrafiken längre utan bokade en bussbiljett tillbaka till Linkan. Bussen tar visserligen en extremt lång omväg på väg till lkpg, en resa som normalt tar lite mer än 2 timmar med bil tar nästan 6 timmar med buss. Sjukt segt men jag kommer fram och slipper sitta och vänta på en tågstation nånstans i Sverige i flera timmar iaf! Fast nu åkte vi precis förbi några bilar som kört av vägen, så håll tummarna för att bussen inte går samma öde till mötes. Det skulle vara pricken över i:et med tanke på min otur om bussen skulle köra ner i snön och fastna där!! En positiv sak är iag att de har gratis internet på bussen, bra där swebus! Dock kommer mitt batteri i datorn inte räcka så länge till..

/L

Hemma

Hälsa på Mamma på vårdhemmet, det var något jag trodde jag skulle få göra när min Mamma var 80 år och senil och jag levde riktigt vuxenliv. Men istället fick jag göra det för första gången igår, som 22 åring, och Mamma var inte 80 år heller, hon är 55 år och lider av något som är hundratusen gånger värre än vad det är att vara senil. Det är inte rättvist.

/L

Värmland snart

Nu är det bestämt, i helgen åker jag HEM! Men någon snäll själ får gärna ta mitt pass på NH på fredag så att jag kan åka hem då istället för på lördag, så jag kan få va hemma lite längre!! Hur som helst ska det bli skönt att komma hem, det är tungt nu så det ska bli skönt att få en riktig familjehelg och få in allt som händer nu (om det nu går). Så nå party på statt blir det inte i helgen, men det väntas iaf schlagermys med god mat hemma hos Syrran på lördag:)

Sen får jag ju träffa den här godingen också




/L

OS-guld och en kanelbulle!

Kalla tog idag hem Sveriges första medalj i detta OS, guld blev det också, Bra jobbat Kalla!! Missade dock loppet eftersom jag var på träning. Och på herrsidan var Hellner äckligt nära att ta ett brons men blev tyvärr utan. Såg att en Australiensare var med och tävla, men hur bra kan de va på längdskidor egentligen? Ja menar de har ju inte speciellt mycket snö i Australien, om ens någon snö överhuvudtaget? De lär ju få flytta till ett annat land för att kunna träna och bli bra? Det är iaf kul att det är nån som är med och representerar Australien i vinter OS. Själv vann jag på träningen idag, vi tävlade genom att vi skulle lägga upp en boll på måltaket på några meters avstånd. Martin trodde inte nån utav oss skulle klara det men både jag och Amanda fixade det! Fick dock inte nån medalj men en kanelbulle från pressbyrån va inte helt fel det heller. Man får va glad för det lilla.

/L

Alla hjärtans dag?

Alla singlars dag påstod Linnea, vet inte om jag kan hålla med riktigt. Skulle hellre kalla den alla jävlars hjärtans dag. Ja idag kanske jag är en ännu mer bitter singel än vanligt, men det tycker jag man får lov att vara idag. Så som ni kanske förstår har jag inte firat dagen överhuvudtaget, bara unnat mig själv lite choklad men jag hade mycket hellre varit hemma i Värmland just nu. Pratade med Pappa förut och Mamma ligger fortfarande inlagd på sjukhuset. Nu vill jag faktiskt bara åka hem! Hoppas på att jag ska kunna åka hem nästa helg, men det beror på hur det går med vårt grupparbete plus att jag jobbar på fredag, tror inte jag kan hitta nån som vill jobba istället för mig och bara åka hem lör-sön känns lite för lite.. Helgen därpå jobbade Pappa och då är det ju inte så stor idé att åka hem. Skiiit! Mår dåligt över att tänka på hur Pappa och Mamma har det nu. Vill att det ska bli bra nu..

/L

Ännu en vecka är över..

Veckan har gått fort. Vi har jobbat på med vårat grupparbete som vi efter många om och men till slut började skriva på. Det har gott bra och det har varit många skratt under tiden, man börjar ju undra när "smekmånaden" ska ta slut?! (ja maxim, på en blogg är det okej att skriva "man" :P) I onsdags hade vi barmiddag på NH, alla (nästan) bartendrar samlades och åt en tre rätters middag och drack gott. Kvällen blev hyfsat lugn, väldigt lugn om man jämför med förra personalfesten, och vi var kloka nog att välja att inte gå till varken platens eller på efterfest, det var jag tacksam över dagen efter iaf! Torsdag var det dags att jobba igen och som vanligt var det FULLT med folk på NH som ville quiza. Om man ändå kunde vinna det där quizet någon gång, 4140 kr låg vinstsumman på i torsdags, helt sjukt!! I fredags hade vi fredagsmys med gruppen (-1) Grabbarna var så gulliga och bjöd hem oss på tacos och efterrätt. Sen såg vi på på spåret, solsidan och film, en mycket trevlig kväll blev det!
Lördag morgom blev det till att gå upp tidigt, bortamatch mot Antvarden väntade som vi vann med 6-14. Hela förmiddagen försvann så när jag kom hem var det snabba puckar för att göra sig iordning och bege sig till afterskifesten på NH's uteservering. Där var det stämning på hög nivå men vi blev inte så långvarig då det var så kallt. Efter det var det bara att åka hem och byta om för att sedan ladda om för kvällens fortsatta festande. Bra förfest och bra kväll på NH = en mycket lyckad lördagskväll! Och idag skulle jag spela match igen med u-laget, får ju egentligen inte festa dagen innan match men men så blir det ibland ;P 3-3 blev det i den lite tråkigare matchen. Kort sagt har det varit full rulle hela veckan så nu är jag sjukligt trött. Ska (måste) lägga mig tidigt ikväll, har ju inte haft en riktigt natts sömn sen tisdagnatt så det är läge för det nu!


Afterskifesten på Nationerns Hus



/L

Städ och diskhjälp sökes!!

Intresserad av att städa min lägenhet, tvätta och ta hand om min disk?! Då vill jag hemskt gärna ha kontakt med dig. Enda nackdelen är att jag betalar dåligt (fattig student som jag är) men hemlagad mat kanske kan locka istället?! Jag har inga problem att göra det själv men jag hinner ju aldrig!! Måste lära mig att bli effektivare på dagarna, tycker inte jag gör så mycket vettigt men ändå så hinner jag aldrig göra alla dessa saker som man måste göra, min skjorta t ex har legat på min pall i en veckan nu i väntan på att bli strykt, kanske om jag hade haft en ordentlig strykbräda så skulle det varit gjort för länge sen, ellleeeer?

/L

Himlen kan vänta

SVT visade en repris av serien som handlar om olika personer som mitt i livet drabbats av en dödlig sjukdom, jag har sett några avsnitt av den förut men nu berörde den mig nog mer (hade ju inte räknat med att börja lördagen med att gråta). En av de sjuka sa att de som kan se en mening med allt det hemska är starkare och klarar det bättre. Även om jag kan känna mig stark ibland kan jag inte se någon mening med att min mamma skulle drabbas av en av de värsta sjukdomarna. Jag förstår inte varför det ens överhuvudtaget skulle finnas någon mening med det? Jag imponeras av personerna i serier av att de fortfarande har hoppet kvar och kan skratta och ha kul, de slutar inte leva bara för att de har en begränsad tid kvar att leva. "även om de säger att jag bara har ett till två år kvar att leva så ska jag inte ge upp, de kanske hinner komma på någon ny behandling under den tiden" En anhörig till en av de sjuka i serien sa att han är stark just nu men vet inte hur det kommer bli när allting tar slut, men just nu tillåter han sig inte att bryta ihop. Det stämmer rätt bra in på mig, vissa dagar går jag bara och väntar på att jag ska bryta ihop men den dagen kommer aldrig och jag kanske är som han i serien, jag kanske inte tillåter mig själv att göra det? En annan sa att familjen och vännerna är det viktigaste som finns, och jag kan inte göra annat än att hålla med.

/L

Lugn helg?!

Ja när hände det senast?! Plugg, städning, match och mys är det som står på schemat den här helgen. Var iofs ute på NH och Platå i torsdags, var en rätt lugn utgång men som slutade ganska så otippat;P Men igår var jag med S och tog det hur lugnt som helst, och ikväll blir det bara mys och kolla på melodifestivalen hemma hos S&C (lite skeptisk till melodifestivalen är jag dock men får hoppas att de kommer med nånting bra åtminstone). Ska inte ens jobba nånting den här helgen, konstigt men riktigt skönt! Då kanske jag är på topp på matchen imorn också, man kan ju alltid hoppas det iaf! Solfjädern ska få stryk!!!


/L

Kommentarer som värmer

En träning som jag personligen inte tyckte gick så bra kändes mycket bättre när jag kom hem och fick smset:
"Bra träning idag Lina! Grymt hemjobb:) Kul att spela med dig! Kram"

Tack, nu kan jag somna med lite positivare tankar i mitt huvud!
God natt!

/L

Amyotrofisk lateralskleros

ALS, Amyotrofisk lateralskleros, är en sällsynt sjukdom, men förekommer över hela världen. I Sverige insjuknar cirka 200 personer per år, och sjukdomen är något vanligare hos män än kvinnor. ALS innebär att de motoriska nervcellerna i hjärnan, hjärnstammen och ryggmärgens yttre del dör och ersätts av bindvävnad. Muskler som därmed inte får impulser från nervsystemet blir svaga och förtvinar. De tidiga ALS-symptomen kan uppträda vagt, såsom att man snubblar, tappar saker, får ett otydligare uttal, muskelkramper, ryckningar och känner fysisk svaghet - symptom som lätt kan ses som vanliga ålderstecken. Det finns i dag ingen botande behandling av ALS, men det finns en rad lindrande behandlingar och hjälpmedel som kan underlätta för patienten att leva ett så aktivt och självständigt liv så länge som möjligt. En del patienter kan ha långa perioder med mycket svagt sjukdomsframskridande. Omkring hälften av de insjuknade avlider inom tre år efter de första symptomen, 20 procent lever längre än fem år och tio procent längre än tio år.

För lite mer en ett år sen fick min Mamma diagnosen ALS. Jag kommer ihåg dagen ganska så väl när min Pappa ringde och berättade det för mig. Det var en lördag och jag var hemma i min lägenhet i Linköping, har för mig att jag hade varit och spelat innebandymatch på förmiddagen. Hon hade fått diagnosen dagen innan och när jag pratade med Pappa fattade jag inte riktigt vad det innebar. Jag frågade "vad kommer hända nu?" Pappa sa att dem inte så mycket visste och det var svårt att säga, men inte så mycket mer. På kvällen gick jag hem till P och käka mat för att sedan gå på bio. Jag berättade för henne om min Mamma, det kom några tårar men jag tror inte jag fattade riktigt då heller vad ALS verkligen innebar. När jag kom hem från bion sökte jag på internet om sjukdom och fick bland annat fram informationen ovan. Då brast det för mig, jag grät mig till sömns den kvällen, vilket jag även gjorde resten av veckan..
Mammas symtom började sommaren 2008, jag kommer ihåg när jag satt i mitt rum på rapsvägen och Mamma kom till min dörr och sa "Titta, jag kan inte böja på foten", mitt svar var något i stil med "mäh, varför då? vad konstigt", helt ovetande om hur det hela skulle fortlöpa. Under hösten sen fick hon allt fler symtom och gjorde flera olika tester för att försöka lista ut vad de berodde på. Det tog ett tag tills de kom fram till att det iaf rörde sig om en nervsjukdom. Sen dröjde det ännu lite längre innan de till slut kom fram till att det rörde sig om ALS.

Nu har det gått drygt ett och ett halvt år sen hennes första symtom, och idag känns det redan som att jag har förlorat min Mamma. Hennes talförmåga blev tidigt dålig och jag kommer inte ihåg senast jag hade en riktig konversation med henne, det skär i mitt hjärta varje gång jag tänker på det. Saknade av att inte kunna prata med sin Mamma på telefon är hemsk, jag kan såklart fortfarande prata med henne men då hon inte kan svara vill hon inte prata i telefonen så gärna. Hon sitter numera i rullstol hela tiden, hennes ben fungerar knappt längre, hon har fått en slang inopererad i magen för att hon kommer förlora förmågan att äta/svälja och hon har en personlig assistent hos sig hela tiden när Pappa inte är hemma. Mamma har väldigt svårt att förklara sig och det är inte lätt att veta vad hon vill alla gånger och jag tror detta har byggt upp en otrolig frustration inom henne. ALS är en hemsk och vidrig sjukdom som jag inte önskar att någon får uppleva, varken det gäller personen själv eller någon i dens omgivning. Min Mamma lever fortfarande men ändå känns det som att sjukdom har redan tagit en så stor del av henne vilket gör det otroligt svårt att kunna glädjas av att träffa henne, missförstå mig inte nu, jag är fortfarande glad över att träffa min mamma, men jag kan inte låta bli att sakna min mamma som hon en gång var. Jag älskar min Mamma och jag önskar det fanns något jag kunde göra för att hon ska bli frisk, men istället är jag helt maktlös och kan inte göra annat än underlätta varje dag så mycket som möjligt för henne samtidigt som jag får titta på hur sjukdomen tar henne allt mer ifrån mig. Och jag önskar att när jag ringer till Pappa och frågar "hur är det?" få svaret "det är jättebra" eller bara ett simpelt "det är bra", det skulle värma mitt hjärta att få höra det. Min Pappa är den bästa någonsin, så mycket han har gjort för Mamma och för mig och mina syskon är ovärderligt, han ställer alltid upp och han fixar alltid allting. Jag förstår inte hur han orkar med alla dagar, men på något sätt så gör han det och det gör mig otroligt tacksam men samtidigt lite orolig.

Det senaste året har varit väldigt jobbigt vissa stunder. Vissa dagar känns allt hopplöst och förjävligt men andra dagar känns allt precis som vanligt, men det blir allt svårare och svårare ju längre tiden går. När jag fick reda på att min Mamma hade den här sjukdom bestämde jag mig för att fortsätta leva mitt liv och ha kul, tänkte att det blir inte bättre av att jag går under jorden och blir helt deprimerad. Men det har trots det varit väldigt svårt. Jag kan tex inte planera för långt in i framtiden, eller jag vågar rättare sagt inte för att jag är rädd för den dagen då allting tar slut, för den dagen vill jag finnas där för min mamma och min familj. Det var bland annat därför jag valde att inte plugga utomlands under det här läsåret. Jag hade sett fram emot att plugga utomlands riktigt mycket men min familj går före, jag ville hellre vara hemma i Sverige och kunna åka hem till Krhmn när jag vill än att sitta i ett annat land och oroa mig över min familj och må dåligt över att jag inte kan träffa dem. Mina möjligheter att plugga utomlands kommer alltid att finnas kvar, men min älskade Mamma kommer dessvärre inte göra det. Trots att jag vet vad som kommer hända är jag rädd, jag är rädd för hur det kommer gå sen, hur jag kommer må, hur mina syskon kommer må och fram för allt hur min pappa kommer att må. Har vi kraft nog för att klara av att ta oss igenom det här? Jag hoppas det.. <3


/L